Barnlängtan! Om infertilitet och genuspedagogik

Blomma Bladsdotter 5 augusti 2008

Den här veckan gästbloggar Blomma Bladsdotter på Fi:s webbplats.

Jag vill ha barn! Hur bär jag mig åt? Jag ser gravida mammamagar överallt på Pride, jag ser barnvagnar, jag ser knyten med ömtåliga små varelser hängandes om sina föräldrars halsar… Som ensamstående och infertil kvinna kan jag aldrig bestämma mig för vilken metod som vore bäst om jag vill ha barn i framtiden. Hittar jag inte en partner blir ju insemination utesluten, eftersom jag saknar livmoder. Får man adoptera som ensamstående? Hursomhelst måste jag landa ännu mer i mig själv innan jag är redo att låta någon annan än jag spela huvudrollen i mitt liv. Partner vore bra för avlastning också. Det är helt galet att kvinnor ensamma tagit ansvaret för sina bäbisar och småbarn i alla tider! Fatta vilket dygnet runt-arbete. Inte konstigt att en del mammor får sk ”förlossningspsykoser”. I själva verket är det kanske ingenting annat än utbrändhet till följd av att stå nästan alldeles ensamma med ett så stort ansvar som ett eller flera barn?

En intressant paneldebatt i Pride House om genuspedagogik i förskolorna får mig att tänka på mina småkusiner. De som trots att de går på ett genuspedagogiskt dagis blivit mina mest könsstereotypa släktingar. Märker barnen av föräldrarnas jämställdhetsprojekt? Vill de göra uppror när de märker att de formas? Hör det trotsåldern till? Blir det värre i puberteten? Kommer den jämställda generationen skapa en konservativ nästa generation i sin iver att skapa en bra framtid för sina flickor, pojkar och andra barn? Jag räcker upp handen, men ångrar mig. Kanske skulle en sådan fråga framstå som ofeministisk, som om jag ville komma till att jämställdhet inte vore naturligt eller att man inte ska tvinga den på sina barn.

Hur ska jag göra för att mina barn ska bli både jämställda och autonoma individer som får välja sina könsuttryck själva, den dagen jag blir mamma? Kanske är det ingen bra idé att skaffa barn. Någonstans läste jag att adopterade barn dessutom ofta mår dåligt, och att risken för schizofreni är högre hos adopterade barn än hos en kontrollgrupp. Kan det verkligen stämma? Hursomhelst bör jag nog vara lite mer redo än idag, och egentligen ha en partner för avlastning när den dagen kommer. Det bästa vore kanske att bara vara extramamma den dagen mina heterovänner får barn? Roliga moster Blomma! Det låter bra.

---

Blomma Bladsdotter är en 26-årig lesbisk tjej som bloggar om feminism, infertilitet och könad kroppsidentitet. Hon bor i Stockholm där hon jobbar som personlig assistent. Då Blomma har en ovanlig könsbiologisk historia väljer hon att skriva under pseudonym, för att kunna fortsätta bli sedd som den biologiska kvinna hon ser sig själv som.

Övriga inlägg i serien:
Pride väcker den slumrande feministen i mig
Från homo till hetero; en diskursiv förvandling
Tvångskastreringsmantrat – vad ska jag tycka?
Golden Ladies – mina nya förebilder!

Blomma bloggar annars blomma.bladsdotter.se