Feministbrev nr 59

Gudrun Schyman 28 oktober 2009

Till alla Feminister från Gudrun Schyman

Höj blicken!

Med risk för att bli tjatig måste jag ändå fortsätta på regeringstemat, också i det här Feministbrevet.

Nu är tidningarna fulla av spekulationer om vem som ska vara med vem och i så fall varför och hur? Anledningen är SD:s politiska klargöranden och de övriga partiernas ängslan. Kreativiteten när det gäller att hitta konstruktioner som kan marginalisera SD:s inflytande i riksdagen, efter en eventuell valframgång, når oanade höjder. Men alla går på samma tema – man ser bara till de partier som redan finns inne i riksdagen. Man ser inte de nya förändringskrafter som finns utanför. Man ser helt enkelt inte demokratin som större och vidare än riksdagspartierna.

Många har talat om behovet av blocköverskridande samarbete och ser att det framväxande tvåpartisystemet rentav skulle kunna smälta ihop till ett (parti). Samling i mitten, i en eller annan form, verkar de flesta vara överens om. Jag tror att SD skulle få många röster på det. Flera skulle känna sig främmande för en sådan utslätning av politiken och missnöjet kan rinna över i röster på SD.

Jag tror snarare att det gäller att lyfta de grundläggande politiska frågorna och formulera en politik som ständigt arbetar för att diskriminering, i alla dess former, ska försvinna. Oavsett om diskrimineringsgrunden är kön, klass, etnicitet, sexualitet, funktionalitet, osv. så bygger den på ett dominanstänkande. Dominans utövas genom kontroll. Kontroll kan upprätthållas på många sätt och ytterst med våld eller hot om våld. Det är ett välkänt patriarkalt mönster som präglar livets alla relationer – privat som politiskt, lokalt som globalt.

Säkerhetspolitiken t.ex., har aldrig omfattat kvinnor. Bara män och av män definierade stater. Statsvetaren Maud Eduards har talat om nationalstaten som ett manligt projekt. Hon pekar på att i föreställningen om nationen ligger också en mängd andra dimensioner inbakade. Den rätta sexualiteten, den harmoniska könsrelationen, den nyttiga kvinnokroppen, den gode (svenska) mannen. Han som ska försvara kvinnor och barn.

Feminismen däremot har inget med nationer och territorier att göra. Feminismen är en global demokratirörelse. Opatriotisk och nyskapande. Det Feministiska initiativet, Fi, är inte i första hand ”svenskt” men det har börjat i Sverige. Fi har uppstått som ett svar på den nuvarande partipolitikens oförmåga. Fi talar aldrig i termer av vad som är bäst för Sverige. Vi talar om universella rättigheter och vi vill sätta stopp för alla former av diskriminering. Fi:s ideologiska utgångspunkt är feminismen. SD:s ideologiska utgångspunkt är fascismen. Inskränkt nationalism med rasistiska förtecken står alltså mot antidiskriminering med universella rättigheter som bas.

Att utmana det patriarkala dominanstänkandet, på alla områden och på alla nivåer, är ett nödvändiga steg om vi vill se en demokratiutveckling. I den starkt polariserade värld vi lever i är alltså feminismen faktiskt bärare av den förändringskraft som är nödvändig för att hålla främlingsfientligheten och rasismen stången. När Fi tar plats i Riksdagen får politiken en efterlängtad vitalisering, samtidigt som SD:s ev. inflytande marginaliseras.

Läs mer om de här resonemangen på aftonbladet.se och på kristianstadbladet.se.

Sprid gärna det här budskapet. Fler behöver se att det faktiskt finns alternativ till en förlamande blockpolitik som riskerar att spela ytterligt reaktionära krafter i händerna. Allt tal om att en röst på feministerna är en bortkastad röst faller på sin egen orimlighet. Eller är det så illa att vi i Sverige har en mental 4%-spärr som i själva verket utarmar demokratin?

Jag är optimistisk. Jag tror på kraften i gränsöverskridande handlingar. Första steget tar vi i huvudet.

Gudrun

Läs mer på min hemsida.